22/8-2011 klockan 18.33, 17 dagar över tiden föddes Stella efter igångsättning av förlossningen.
4012g tung, 52cm lång.
Allt har gått bra och vi är nu hemma och vilar upp oss.
Bilder och förlossningsberättelse finns att läsa på den andra bloggen - HÄR.
onsdag 24 augusti 2011
fredag 19 augusti 2011
Överburenhetskontroll, dag +15
Då blir det överburenhetskontroll i morgon.
+15, då har man enligt konstens alla regler gått över tiden, på riktigt.
Enligt statistiken föder 98 % av alla gravida före vecka 42 är över.
Trevligt att vara en av de där 2 % som inte gör det.
Överburenhetskontroll innebär undersökning av barnmorska och läkare på förlossningen där ctg-övervakning registreras, yttre palpation av bebis (oj så kliniskt det blev), vagnial undersökning, ultraljud för att viktuppskatta och kontrollera fostervattenmängd samt flöde i navelsträng.
Planering av fortsättning, ev igångsättning.
Det jag är mest rädd för är att vi i morgon får göra denna kontroll och sen måste åka hem och avvakta, igen. Vänta tills måndag för igångsättning. Vänta, vänta och vänta.
Jag vet inte om jag klarar av det psykiskt.
Samtidigt vet jag ju att det bästa vore om förlossningen startade av sig självt. Men jag känner min kropp och efter två graviditeter vet jag att den här inte kommer starta spontant.
Fråga mig inte hur jag kan veta det, men så är det bara.
Vilket medför en annan oro över att det är någonting som är fel. Att bebis inte mår bra eller att det är någonting annat som är tokigt eftersom förlossningen inte kommer igång.
Ju längre tid som går desto mer ökar oron för att grodan ska må sämre, bli undernärd eller jättestor beroende på moderkakans funktion.
Och listan kan göras längre än så.
Samtidigt som jag känner mig besviken på min egen kropp. Lurad på något sätt. Här har jag gått och väntat på att vattnet ska gå, eller att värkarna ska börja. Och så händer precis ingenting. Som att kroppen sviker.
Dom här två veckorna har lätt varit jobbigare än hela graviditeten sammanlagt.
Att jag sedan bara vill avskärma mig från allt och alla gör inte det hela bättre. Vill och orkar inte svara i telefon, på sms, mail. Vill vara i fred och inte göra någonting.
Det jag vill mest av allt nu är att få träffa vår bebis. Att få igång förlossningen.
Jag önskar och hoppas så hårt på att vi får träffa en vänlig läkare i morgon som tycker att det går bra att göra
en hinnsprängning på en lördag.
Som inte tycker att vi ska vänta ännu längre.
Och att bebis är här innan helgen är slut. Och att allt ska gå bra. Det viktigaste av allt, givetvis.
+15, då har man enligt konstens alla regler gått över tiden, på riktigt.
Enligt statistiken föder 98 % av alla gravida före vecka 42 är över.
Trevligt att vara en av de där 2 % som inte gör det.
Överburenhetskontroll innebär undersökning av barnmorska och läkare på förlossningen där ctg-övervakning registreras, yttre palpation av bebis (oj så kliniskt det blev), vagnial undersökning, ultraljud för att viktuppskatta och kontrollera fostervattenmängd samt flöde i navelsträng.
Planering av fortsättning, ev igångsättning.
Det jag är mest rädd för är att vi i morgon får göra denna kontroll och sen måste åka hem och avvakta, igen. Vänta tills måndag för igångsättning. Vänta, vänta och vänta.
Jag vet inte om jag klarar av det psykiskt.
Samtidigt vet jag ju att det bästa vore om förlossningen startade av sig självt. Men jag känner min kropp och efter två graviditeter vet jag att den här inte kommer starta spontant.
Fråga mig inte hur jag kan veta det, men så är det bara.
Vilket medför en annan oro över att det är någonting som är fel. Att bebis inte mår bra eller att det är någonting annat som är tokigt eftersom förlossningen inte kommer igång.
Ju längre tid som går desto mer ökar oron för att grodan ska må sämre, bli undernärd eller jättestor beroende på moderkakans funktion.
Och listan kan göras längre än så.
Samtidigt som jag känner mig besviken på min egen kropp. Lurad på något sätt. Här har jag gått och väntat på att vattnet ska gå, eller att värkarna ska börja. Och så händer precis ingenting. Som att kroppen sviker.
Dom här två veckorna har lätt varit jobbigare än hela graviditeten sammanlagt.
Att jag sedan bara vill avskärma mig från allt och alla gör inte det hela bättre. Vill och orkar inte svara i telefon, på sms, mail. Vill vara i fred och inte göra någonting.
Det jag vill mest av allt nu är att få träffa vår bebis. Att få igång förlossningen.
Jag önskar och hoppas så hårt på att vi får träffa en vänlig läkare i morgon som tycker att det går bra att göra
en hinnsprängning på en lördag.
Som inte tycker att vi ska vänta ännu längre.
Och att bebis är här innan helgen är slut. Och att allt ska gå bra. Det viktigaste av allt, givetvis.
onsdag 17 augusti 2011
Inget är som väntans tider, eller?
+12.
Usch vad jag börjar känna mig tjatig. Upp till en vecka över tiden kändes helt rimligt och normalt. Nu känns det helt annorlunda. Även om jag vet att det är normalt att gå 2 veckor över tiden. Det ligger ju inom dom där +/- 2 veckorna mellan v. 38-42. Det vet jag ju.
Men det är en sak att veta om det och en annan att uppleva det. Det är ju bara två veckor. 14 ynka dagar. Men den tiden av väntan är svår att beskriva om man inte har upplevt det.
Hur som helst. Igår gjorde min barnmorska en hinnsvepning. Inte alls behagligt kan jag säga.
Men vad gör man inte.
Än så länge resultatlöst så om inget hänt fram till i morgon em ska jag ringa förlossningen eftersom mina fullgångna 42 veckor är på lördag.
Nu trodde barnmorskan att eftersom jag var öppen 2 cm och livmoderhalsen var mjuk att det skulle gå bra att få igång förlossningen antingen genom oxytocindropp eller genom att ta hål på hinnorna så att förlossningen kommer igång, om det nu inte startar av sig självt.
Man ska vara med om allt. Konstaterade hon också. En lång första förlossning med sugklocka som avslut, en supersnabb, smidig förlossning som var över på 1 timme och så nummer tre då.
Då har jag provat alla varianter.
Barnmorskan uppskattade grodan till ca 4 kg och kallade också bebisen för honom.
Nu får vi som om det är rätt :)
Väntan blir lite mer uthärdlig nu när jag faktiskt vet att jag inte kan gå över tiden en vecka till och att det bara rör sig om dagar nu och att innan helgen är över så har vi (förhoppningsvis, jag hoppas ju givetvis att allt ska gå bra) grodan här.
Det är det jag får fokusera på nu. Även om jag psykiskt känner mig bättre till mods efter barnmorskebesöket än innan.
Inget är som väntans tider.
Usch vad jag börjar känna mig tjatig. Upp till en vecka över tiden kändes helt rimligt och normalt. Nu känns det helt annorlunda. Även om jag vet att det är normalt att gå 2 veckor över tiden. Det ligger ju inom dom där +/- 2 veckorna mellan v. 38-42. Det vet jag ju.
Men det är en sak att veta om det och en annan att uppleva det. Det är ju bara två veckor. 14 ynka dagar. Men den tiden av väntan är svår att beskriva om man inte har upplevt det.
Hur som helst. Igår gjorde min barnmorska en hinnsvepning. Inte alls behagligt kan jag säga.
Men vad gör man inte.
Än så länge resultatlöst så om inget hänt fram till i morgon em ska jag ringa förlossningen eftersom mina fullgångna 42 veckor är på lördag.
Nu trodde barnmorskan att eftersom jag var öppen 2 cm och livmoderhalsen var mjuk att det skulle gå bra att få igång förlossningen antingen genom oxytocindropp eller genom att ta hål på hinnorna så att förlossningen kommer igång, om det nu inte startar av sig självt.
Man ska vara med om allt. Konstaterade hon också. En lång första förlossning med sugklocka som avslut, en supersnabb, smidig förlossning som var över på 1 timme och så nummer tre då.
Då har jag provat alla varianter.
Barnmorskan uppskattade grodan till ca 4 kg och kallade också bebisen för honom.
Nu får vi som om det är rätt :)
Väntan blir lite mer uthärdlig nu när jag faktiskt vet att jag inte kan gå över tiden en vecka till och att det bara rör sig om dagar nu och att innan helgen är över så har vi (förhoppningsvis, jag hoppas ju givetvis att allt ska gå bra) grodan här.
Det är det jag får fokusera på nu. Även om jag psykiskt känner mig bättre till mods efter barnmorskebesöket än innan.
Inget är som väntans tider.
måndag 15 augusti 2011
+10
v.41+3.
Nix, här händer det absolut ingenting.
Det verkar inte bättre än att det går mot igångsättning.
Vi får se i morgon när det är dags för barnmorskebesök igen.
Nu är det inte roligt längre.
Nix, här händer det absolut ingenting.
Det verkar inte bättre än att det går mot igångsättning.
Vi får se i morgon när det är dags för barnmorskebesök igen.
Nu är det inte roligt längre.
fredag 12 augusti 2011
+7
Idag är det bf +7 och 41 fullgångna veckor.
Imorgon kliver vi in i v. 42.
Jag känner att jag snart får äta upp mina ord om att det går så himla bra allting.
Visst, fysiskt är det inte tyngre. Det är inte det. Jag sover bra och magen sitter ju där den suttit nu i flera månader.
Men mentalt börjar jag tappa energi och ork. Jag skulle helst vilja ligga i sängen med täcket över huvudet och slippa göra någonting. Slippa laga mat, leka, hitta på saker, städa, fixa och dona, handla. Allt det där.
Jag vill mest bara vara i fred och känner att irritationen ligger väldigt nära till hands.
Barnen känner det också. Och ju mer de försöker göra mig på bra humör desto mer trött och irriterad blir jag.
Det krävs en enorm mental ansträngning för att inte tappa humöret med dem just nu.
En del beror säkert på att F kör nattpassmaraton och har bara jobbat nätter sen han började förra veckan. Nätterna går bra. Men de oändligt långa dagarna själv med barnen och magen sliter.
Jag börjar tro att den här förlossningen inte kommer starta spontant utan att det kommer gå så långt som till igångsättning.
På tisdag är det kontroll på mvc, en tid jag hade hoppats slippa skriva upp i kalendern men som nu närmar sig väldigt fort.
Då blir det samtal med barnmorskan, och om ingen bebis kommit då, är det bf +11 och v.41+4, vilket innebär förlossningsbesök också, för att prata vidare om hur vi vill/ska göra.
Elias är ju förvisso född +9 dagar över tiden så egentligen är det väl inte så mycket att hetsa upp sig över. Bebisar kommer ju när de är färdiga.
Men nu är väntan dryg.
Imorgon kliver vi in i v. 42.
Jag känner att jag snart får äta upp mina ord om att det går så himla bra allting.
Visst, fysiskt är det inte tyngre. Det är inte det. Jag sover bra och magen sitter ju där den suttit nu i flera månader.
Men mentalt börjar jag tappa energi och ork. Jag skulle helst vilja ligga i sängen med täcket över huvudet och slippa göra någonting. Slippa laga mat, leka, hitta på saker, städa, fixa och dona, handla. Allt det där.
Jag vill mest bara vara i fred och känner att irritationen ligger väldigt nära till hands.
Barnen känner det också. Och ju mer de försöker göra mig på bra humör desto mer trött och irriterad blir jag.
Det krävs en enorm mental ansträngning för att inte tappa humöret med dem just nu.
En del beror säkert på att F kör nattpassmaraton och har bara jobbat nätter sen han började förra veckan. Nätterna går bra. Men de oändligt långa dagarna själv med barnen och magen sliter.
Jag börjar tro att den här förlossningen inte kommer starta spontant utan att det kommer gå så långt som till igångsättning.
På tisdag är det kontroll på mvc, en tid jag hade hoppats slippa skriva upp i kalendern men som nu närmar sig väldigt fort.
Då blir det samtal med barnmorskan, och om ingen bebis kommit då, är det bf +11 och v.41+4, vilket innebär förlossningsbesök också, för att prata vidare om hur vi vill/ska göra.
Elias är ju förvisso född +9 dagar över tiden så egentligen är det väl inte så mycket att hetsa upp sig över. Bebisar kommer ju när de är färdiga.
Men nu är väntan dryg.
onsdag 10 augusti 2011
+5
Nej ingen bebis ännu. Någon trivs väldigt bra i magen och visar inget intresse alls av att födas just nu.
F har börjat jobba igen och just nu förbereder jag mig inför ett nattpassmaraton, dvs han börjar jobba natt i natt och kör så hela helgen.
Det är inget konstigt egentligen men just nu när tålamodet inte ligger på topp förbereder jag mig mentalt för att vara själv med barnen.
Vi har lite nya filmer hemma att titta på vilket behövs nu när vädret är uruselt.
Magen har sjunkit ner en hel del nu. Grodan bökar på som vanligt i magen i alla fall med "rumpviftningar" och sparkar runt med fötterna som en galning.
Nästa vecka har vi tid hos mvc igen.
Hoppas bara att förlossningen kommer igång av sig självt. Med Elias drog dom ju på med värkstimulerande dropp eftersom fostervattenmängden var så liten i magen och att värkarbetet hade hållit på intensivt i 12 timmar utan att någonting hände. Värkstimulerande dropp är ingen höjdare eftersom det gör det onda ondare. Men så fick jag ju EDA'n också och den är ju verkligen guds gåva om det är för jobbigt för den tog verkligen bort all smärta. Nu var den ju så effektiv på mig att den tog bort allting, dvs jag fick aldrig några krystvärkar så Elias var inte långt ifrån att plockas ut med akut snitt.
Det minns jag väldigt tydligt när den solbrända barnmorskan på nattpasset kliver in med en läkare i beiga chinos och en pikétröja som var randig i färgerna gul, röd och grön och säger med bestämd röst: NU måste bebisen ut (ctg-remsan hade då övervakats av läkare ett tag på grund av varierande hjärfrekvens), vi gör ett försök med sugklocka och fungerar inte det blir det snitt.
Plötsligt var det mycket folk i förlossningsrummet, jag fick byta säng och så förberedde man för alla eventualiteter.
Nu gick det bra med sugklocka. Plus ett gäng som hängde på magen och tryckte ut Elias.
3 minuter tog det för att vara exakt. Första trycksänkningen är noterad 00.56 och 00.59 är han född.
Då upplevde jag det inte dramatiskt, jag var för trött helt enkelt. Men med Moa hade jag bestämt mig för att inte ta någon EDA vad som än hände eftersom jag ville föda själv hela vägen. Och det gick ju bra.
Äsch, ingen idé att spekulera i hur det kommer att bli. Bara det startar naturligt.
Fysiskt är det inte något sämre med mig. Det är inte tyngre nu än för några veckor sedan. Jag sover faktiskt bättre nu.
Så jag pallar med att vara gravid en vecka till.
Men det är ju annat med tajmingen, inskolning på 6-års och skolstart. Simskolestart och fotbollsträningar som börjar. Ridskolan.
Diskussionen om Elias boende som jag skjutit upp på tiden som måste tas tag i ganska omgående.
F's guddotters födelsedag, tandläkarbesök.
Allt det där som fungerar fint när vi båda är lediga men som ligger lite i riskzonen nu eftersom F jobbar och jag är solo.
Ja, ja. Världsliga saker, jag vet. Men lite måste man ju få gnälla över :)
I morgon firar jag och maken 9 år tillsammans (igen). I år är det 17 år sedan vi blev tillsammans första gången.
Det blir inget särskilt firande i morgon men nästa år ska det firas ordentligt istället!
F har börjat jobba igen och just nu förbereder jag mig inför ett nattpassmaraton, dvs han börjar jobba natt i natt och kör så hela helgen.
Det är inget konstigt egentligen men just nu när tålamodet inte ligger på topp förbereder jag mig mentalt för att vara själv med barnen.
Vi har lite nya filmer hemma att titta på vilket behövs nu när vädret är uruselt.
Magen har sjunkit ner en hel del nu. Grodan bökar på som vanligt i magen i alla fall med "rumpviftningar" och sparkar runt med fötterna som en galning.
Nästa vecka har vi tid hos mvc igen.
Hoppas bara att förlossningen kommer igång av sig självt. Med Elias drog dom ju på med värkstimulerande dropp eftersom fostervattenmängden var så liten i magen och att värkarbetet hade hållit på intensivt i 12 timmar utan att någonting hände. Värkstimulerande dropp är ingen höjdare eftersom det gör det onda ondare. Men så fick jag ju EDA'n också och den är ju verkligen guds gåva om det är för jobbigt för den tog verkligen bort all smärta. Nu var den ju så effektiv på mig att den tog bort allting, dvs jag fick aldrig några krystvärkar så Elias var inte långt ifrån att plockas ut med akut snitt.
Det minns jag väldigt tydligt när den solbrända barnmorskan på nattpasset kliver in med en läkare i beiga chinos och en pikétröja som var randig i färgerna gul, röd och grön och säger med bestämd röst: NU måste bebisen ut (ctg-remsan hade då övervakats av läkare ett tag på grund av varierande hjärfrekvens), vi gör ett försök med sugklocka och fungerar inte det blir det snitt.
Plötsligt var det mycket folk i förlossningsrummet, jag fick byta säng och så förberedde man för alla eventualiteter.
Nu gick det bra med sugklocka. Plus ett gäng som hängde på magen och tryckte ut Elias.
3 minuter tog det för att vara exakt. Första trycksänkningen är noterad 00.56 och 00.59 är han född.
Då upplevde jag det inte dramatiskt, jag var för trött helt enkelt. Men med Moa hade jag bestämt mig för att inte ta någon EDA vad som än hände eftersom jag ville föda själv hela vägen. Och det gick ju bra.
Äsch, ingen idé att spekulera i hur det kommer att bli. Bara det startar naturligt.
Fysiskt är det inte något sämre med mig. Det är inte tyngre nu än för några veckor sedan. Jag sover faktiskt bättre nu.
Så jag pallar med att vara gravid en vecka till.
Men det är ju annat med tajmingen, inskolning på 6-års och skolstart. Simskolestart och fotbollsträningar som börjar. Ridskolan.
Diskussionen om Elias boende som jag skjutit upp på tiden som måste tas tag i ganska omgående.
F's guddotters födelsedag, tandläkarbesök.
Allt det där som fungerar fint när vi båda är lediga men som ligger lite i riskzonen nu eftersom F jobbar och jag är solo.
Ja, ja. Världsliga saker, jag vet. Men lite måste man ju få gnälla över :)
I morgon firar jag och maken 9 år tillsammans (igen). I år är det 17 år sedan vi blev tillsammans första gången.
Det blir inget särskilt firande i morgon men nästa år ska det firas ordentligt istället!
söndag 7 augusti 2011
Skitväder
Har det varit idag. Mannen jobbar kväll och är sen ledig i 2 dagar igen! Skönt!
Dagen idag har ägnats åt städning och bak. Jag har även testat våra brandvarnare så att vi vet att dom funkar, det kan man göra om man glömmer bort att man steker kyckling och fläkten inte är på.
Så mycket gravid är jag just nu att en guldfisks korttidsminne skulle klassas som ett fenomenalt långtidsminne i jämförelse med mitt.
Det trycker på fruktansvärt mycket neråt i magen idag. Förhoppningsvis ett tecken på att grodan börjar fundera på att göra sig redo för att födas. Kanske håller h*n på att fixera sig ändå, den där sista centimetern. Man vet aldrig.
Hur som helst så känns det som om h*n kommer att ramla ut av sig självt just nu, vilket inte är en helt behaglig känsla kan jag upplysa er om.
Läste i min mammapraktika idag och det var på samma sätt med Moa innan förlossningen, detta tryck neråt och värk i ländryggen.
Kanske kan det bli bebis nästa vecka ändå. Nu går det bra och jag är inte less eller klättrar på väggarna eller så här hemma men jag skulle tycka att det var lite smidigt om vi slapp vara på förlossningen när Moa ska skolas in på 6-års.
Nu har vi ju mormor, tack och lov, så det kommer ju lösa sig ändå. Men skolstarten är en sådan stor milstolpe så den vill jag ju helst inte missa. Nya kläder, ny rygga, glugg mellan framtänderna, en massa spänning och så måste det ju fotas en massa också!
Och jag kanske inte behöver missa den heller. Bebis kan ju mycket väl ligga kvar i magen 17 augusti.
Vi har dragit igång en ny vadslagningstävling om datum för förlossning här hemma. Eftersom ingen gissade rätt i första omgången.
8/8, 16/8 och 21/8 har vi som nya datum. Ja, ja. Om jag får komma med en modest önskan så hoppar jag ju helst över 21/8.
Dagen idag har ägnats åt städning och bak. Jag har även testat våra brandvarnare så att vi vet att dom funkar, det kan man göra om man glömmer bort att man steker kyckling och fläkten inte är på.
Så mycket gravid är jag just nu att en guldfisks korttidsminne skulle klassas som ett fenomenalt långtidsminne i jämförelse med mitt.
Det trycker på fruktansvärt mycket neråt i magen idag. Förhoppningsvis ett tecken på att grodan börjar fundera på att göra sig redo för att födas. Kanske håller h*n på att fixera sig ändå, den där sista centimetern. Man vet aldrig.
Hur som helst så känns det som om h*n kommer att ramla ut av sig självt just nu, vilket inte är en helt behaglig känsla kan jag upplysa er om.
Läste i min mammapraktika idag och det var på samma sätt med Moa innan förlossningen, detta tryck neråt och värk i ländryggen.
Kanske kan det bli bebis nästa vecka ändå. Nu går det bra och jag är inte less eller klättrar på väggarna eller så här hemma men jag skulle tycka att det var lite smidigt om vi slapp vara på förlossningen när Moa ska skolas in på 6-års.
Nu har vi ju mormor, tack och lov, så det kommer ju lösa sig ändå. Men skolstarten är en sådan stor milstolpe så den vill jag ju helst inte missa. Nya kläder, ny rygga, glugg mellan framtänderna, en massa spänning och så måste det ju fotas en massa också!
Och jag kanske inte behöver missa den heller. Bebis kan ju mycket väl ligga kvar i magen 17 augusti.
Vi har dragit igång en ny vadslagningstävling om datum för förlossning här hemma. Eftersom ingen gissade rätt i första omgången.
8/8, 16/8 och 21/8 har vi som nya datum. Ja, ja. Om jag får komma med en modest önskan så hoppar jag ju helst över 21/8.
fredag 5 augusti 2011
5 augusti
Kanske beror det på att jag sov fruktansvärt dåligt i natt pga att jag mådde så illa att jag trodde jag hade åkt på magsjuka.
Kanske beror det på att maken börjar jobba idag efter 4 veckors härlig ledighet.
Kanske beror det på att det idag är oerhört fuktigt ute och att jag känner mig som en kamin.
Eller så beror det på att katterna dragit ut två gånger så mycket kattsand som vanligt i hallen.
Vad vet jag.
Men just idag känner jag mig provocerad av If's gravidapplikation som påstår att det är 0 dagar kvar till förlossning.
Kanske beror det på att maken börjar jobba idag efter 4 veckors härlig ledighet.
Kanske beror det på att det idag är oerhört fuktigt ute och att jag känner mig som en kamin.
Eller så beror det på att katterna dragit ut två gånger så mycket kattsand som vanligt i hallen.
Vad vet jag.
Men just idag känner jag mig provocerad av If's gravidapplikation som påstår att det är 0 dagar kvar till förlossning.
onsdag 3 augusti 2011
2 dagar kvar till bf
Och så får vi se när grodan är redo för att födas. Det är ett väldigt tryck nedåt i magen nu och vissa gånger känns det som om h*n håller på att ramla ut helt enkelt.
Vi känner os redo. Det mesta är förberett men vi är lugnare och mer coola den här gången och vet att allting inte behöver vara på plats när bebisen föds.
Men lite är klart i alla fall.
Vagn: tvättad och står redo i hallen.
Spjälsäng: inköpt, ej ihopmonterad
Lakan/täcke: tvättade
Barnkläder: en liten garderob inköpt och tvättad
Skötbädd: Iordninggjord
Babysitter: ej inköpt, planeras inhandlas efter bebisen är född
Bärsele: ej inköpt, kommer ej att köpa heller då vi knappt använde den vi hade med Moa och som vi gav bort.
Amningspump: måste inhandlas snarast! Avent Isis är överlägset bäst och jag avråder alla från att köpa tortyrredskapet från apoteket som drar sönder brösten. Avent Isis har jag använt med både Elias och Moa är i särklass bäst och värd alla sina pengar (600:-). Att man dessutom kan förvara och frysa/kyla mjölken direkt i flaskorna är ytterligare ett plus. Din bästa vän när mjölken rinner till och spränger brösten.
Blöjor/våtservetter mm: finns.
Bilbarnstol: sprillans ny från försäkringsbolaget IF står och väntar på att få användas.
Jo vi känner oss redo. Färdigflyttade och klara. Buskar och träd på gräsmattan är urgallrade och trädgårdsavfallet stoppade i plastsäckar och ska hämtas av hyresvärden. Sånt hinner man inte med när man har bebis.
Altanen damsugen och fönsterblecken avtorkade. Hemmet storstädat och dammat och torkat överallt. Sängkläder bytta. Möbler dammsugna. Toaletter skurade.
Tja, vi är redo. Som sagt. Nu väntar vi bara på att grodan också ska bli redo. MVC besök i morgon. Hoppas barnmorskan ska kunna uppskatta hur stor grodan är, det gjorde hon med Moa och då gissade hon på runt 4kg och det visade sig vara mitt i prick.
Vi känner os redo. Det mesta är förberett men vi är lugnare och mer coola den här gången och vet att allting inte behöver vara på plats när bebisen föds.
Men lite är klart i alla fall.
Vagn: tvättad och står redo i hallen.
Spjälsäng: inköpt, ej ihopmonterad
Lakan/täcke: tvättade
Barnkläder: en liten garderob inköpt och tvättad
Skötbädd: Iordninggjord
Babysitter: ej inköpt, planeras inhandlas efter bebisen är född
Bärsele: ej inköpt, kommer ej att köpa heller då vi knappt använde den vi hade med Moa och som vi gav bort.
Amningspump: måste inhandlas snarast! Avent Isis är överlägset bäst och jag avråder alla från att köpa tortyrredskapet från apoteket som drar sönder brösten. Avent Isis har jag använt med både Elias och Moa är i särklass bäst och värd alla sina pengar (600:-). Att man dessutom kan förvara och frysa/kyla mjölken direkt i flaskorna är ytterligare ett plus. Din bästa vän när mjölken rinner till och spränger brösten.
Blöjor/våtservetter mm: finns.
Bilbarnstol: sprillans ny från försäkringsbolaget IF står och väntar på att få användas.
Jo vi känner oss redo. Färdigflyttade och klara. Buskar och träd på gräsmattan är urgallrade och trädgårdsavfallet stoppade i plastsäckar och ska hämtas av hyresvärden. Sånt hinner man inte med när man har bebis.
Altanen damsugen och fönsterblecken avtorkade. Hemmet storstädat och dammat och torkat överallt. Sängkläder bytta. Möbler dammsugna. Toaletter skurade.
Tja, vi är redo. Som sagt. Nu väntar vi bara på att grodan också ska bli redo. MVC besök i morgon. Hoppas barnmorskan ska kunna uppskatta hur stor grodan är, det gjorde hon med Moa och då gissade hon på runt 4kg och det visade sig vara mitt i prick.
lördag 30 juli 2011
6 dagar kvar till bf - v.40
Idag välkomnar jag det något svalare vädret.
Resten av familjen sover fortfarande. Snart är det slut med det. Just nu så sover jag nog runt 10 timmar per dygn. Övriga medlemmar ibland ännu fler. Till och med katterna sover fortfarande.
Idag är det 6 dagar kvar fram till beräknat datum. Men det kan lika gärna vara 16. Eller 20. Att vänta känns överkomligt. Det är mest det att jag vill veta när grodan ska komma.
Och det går ju inte att räkna ut heller. Jag har ju fött i v.42 och 41 tidigare så kanske blir det v. 40 den här gången? Ingen förutom grodan vet det.
Vi har en egen liten gissningstävling här hemma så vi får väl se vem som kommer närmast datumet grodan sedan föds på.
Ryggen börjar göra mer ont nu. Men jag är glad över att det är så här pass långt in i graviditeten så det är inget att klaga på egentligen. Foglossningen försvann ju som i ett trollslag så fort jag slutade jobba och varvade ner. Fantastiskt!
I går kom mamma hem från Stockholm och hade kläder med sig till grodan från geggamoja. En superskön body och en tröja i ekologisk bomull! Känns redan som om de kommer bli favoritplagg. Bodyn är tvättad och kommer följa med i väskan till bb :)
Resten av familjen sover fortfarande. Snart är det slut med det. Just nu så sover jag nog runt 10 timmar per dygn. Övriga medlemmar ibland ännu fler. Till och med katterna sover fortfarande.
Idag är det 6 dagar kvar fram till beräknat datum. Men det kan lika gärna vara 16. Eller 20. Att vänta känns överkomligt. Det är mest det att jag vill veta när grodan ska komma.
Och det går ju inte att räkna ut heller. Jag har ju fött i v.42 och 41 tidigare så kanske blir det v. 40 den här gången? Ingen förutom grodan vet det.
Vi har en egen liten gissningstävling här hemma så vi får väl se vem som kommer närmast datumet grodan sedan föds på.
Ryggen börjar göra mer ont nu. Men jag är glad över att det är så här pass långt in i graviditeten så det är inget att klaga på egentligen. Foglossningen försvann ju som i ett trollslag så fort jag slutade jobba och varvade ner. Fantastiskt!
I går kom mamma hem från Stockholm och hade kläder med sig till grodan från geggamoja. En superskön body och en tröja i ekologisk bomull! Känns redan som om de kommer bli favoritplagg. Bodyn är tvättad och kommer följa med i väskan till bb :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)