+7

Idag är det bf +7 och 41 fullgångna veckor.
Imorgon kliver vi in i v. 42.
Jag känner att jag snart får äta upp mina ord om att det går så himla bra allting.
Visst, fysiskt är det inte tyngre. Det är inte det. Jag sover bra och magen sitter ju där den suttit nu i flera månader.
Men mentalt börjar jag tappa energi och ork. Jag skulle helst vilja ligga i sängen med täcket över huvudet och slippa göra någonting. Slippa laga mat, leka, hitta på saker, städa, fixa och dona, handla. Allt det där.
Jag vill mest bara vara i fred och känner att irritationen ligger väldigt nära till hands.
Barnen känner det också. Och ju mer de försöker göra mig på bra humör desto mer trött och irriterad blir jag.
Det krävs en enorm mental ansträngning för att inte tappa humöret med dem just nu.

En del beror säkert på att F kör nattpassmaraton och har bara jobbat nätter sen han började förra veckan. Nätterna går bra. Men de oändligt långa dagarna själv med barnen och magen sliter.
Jag börjar tro att den här förlossningen inte kommer starta spontant utan att det kommer gå så långt som till igångsättning.
På tisdag är det kontroll på mvc, en tid jag hade hoppats slippa skriva upp i kalendern men som nu närmar sig väldigt fort.
Då blir det samtal med barnmorskan, och om ingen bebis kommit då, är det bf +11 och v.41+4, vilket innebär förlossningsbesök också, för att prata vidare om hur vi vill/ska göra.

Elias är ju förvisso född +9 dagar över tiden så egentligen är det väl inte så mycket att hetsa upp sig över. Bebisar kommer ju när de är färdiga.
Men nu är väntan dryg.