Överburenhetskontroll, dag +15

Då blir det överburenhetskontroll i morgon.
+15, då har man enligt konstens alla regler gått över tiden, på riktigt.
Enligt statistiken föder 98 % av alla gravida före vecka 42 är över.
Trevligt att vara en av de där 2 % som inte gör det.

Överburenhetskontroll innebär undersökning av barnmorska och läkare på förlossningen där ctg-övervakning registreras, yttre palpation av bebis (oj så kliniskt det blev), vagnial undersökning, ultraljud för att viktuppskatta och kontrollera fostervattenmängd samt flöde i navelsträng.
Planering av fortsättning, ev igångsättning.

Det jag är mest rädd för är att vi i morgon får göra denna kontroll och sen måste åka hem och avvakta, igen. Vänta tills måndag för igångsättning. Vänta, vänta och vänta.
Jag vet inte om jag klarar av det psykiskt.
Samtidigt vet jag ju att det bästa vore om förlossningen startade av sig självt. Men jag känner min kropp och efter två graviditeter vet jag att den här inte kommer starta spontant.
Fråga mig inte hur jag kan veta det, men så är det bara.
Vilket medför en annan oro över att det är någonting som är fel. Att bebis inte mår bra eller att det är någonting annat som är tokigt eftersom förlossningen inte kommer igång.
Ju längre tid som går desto mer ökar oron för att grodan ska må sämre, bli undernärd eller jättestor beroende på moderkakans funktion.
Och listan kan göras längre än så.

Samtidigt som jag känner mig besviken på min egen kropp. Lurad på något sätt. Här har jag gått och väntat på att vattnet ska gå, eller att värkarna ska börja. Och så händer precis ingenting. Som att kroppen sviker.
Dom här två veckorna har lätt varit jobbigare än hela graviditeten sammanlagt.

Att jag sedan bara vill avskärma mig från allt och alla gör inte det hela bättre. Vill och orkar inte svara i telefon, på sms, mail. Vill vara i fred och inte göra någonting.

Det jag vill mest av allt nu är att få träffa vår bebis. Att få igång förlossningen.
Jag önskar och hoppas så hårt på att vi får träffa en vänlig läkare i morgon som tycker att det går bra att göra
en hinnsprängning på en lördag.
Som inte tycker att vi ska vänta ännu längre.
Och att bebis är här innan helgen är slut. Och att allt ska gå bra. Det viktigaste av allt, givetvis.