Inget är som väntans tider, eller?

+12.
Usch vad jag börjar känna mig tjatig. Upp till en vecka över tiden kändes helt rimligt och normalt. Nu känns det helt annorlunda. Även om jag vet att det är normalt att gå 2 veckor över tiden. Det ligger ju inom dom där +/- 2 veckorna mellan v. 38-42. Det vet jag ju.
Men det är en sak att veta om det och en annan att uppleva det. Det är ju bara två veckor. 14 ynka dagar. Men den tiden av väntan är svår att beskriva om man inte har upplevt det.

Hur som helst. Igår gjorde min barnmorska en hinnsvepning. Inte alls behagligt kan jag säga.
Men vad gör man inte.
Än så länge resultatlöst så om inget hänt fram till i morgon em ska jag ringa förlossningen eftersom mina fullgångna 42 veckor är på lördag.
Nu trodde barnmorskan att eftersom jag var öppen 2 cm och livmoderhalsen var mjuk att det skulle gå bra att få igång förlossningen antingen genom oxytocindropp eller genom att ta hål på hinnorna så att förlossningen kommer igång, om det nu inte startar av sig självt.
Man ska vara med om allt. Konstaterade hon också. En lång första förlossning med sugklocka som avslut, en supersnabb, smidig förlossning som var över på 1 timme och så nummer tre då.
Då har jag provat alla varianter.
Barnmorskan uppskattade grodan till ca 4 kg och kallade också bebisen för honom.
Nu får vi som om det är rätt :)

Väntan blir lite mer uthärdlig nu när jag faktiskt vet att jag inte kan gå över tiden en vecka till och att det bara rör sig om dagar nu och att innan helgen är över så har vi (förhoppningsvis, jag hoppas ju givetvis att allt ska gå bra) grodan här.
Det är det jag får fokusera på nu. Även om jag psykiskt känner mig bättre till mods efter barnmorskebesöket än innan.

Inget är som väntans tider.